Det känns jättebra att jag får så positiv feedback på den här historien, speciellt när den är skriven på svenska. Jag tackar er och hoppas att detta kapitel är okej för er :)

Jag äger inte Twilight

Jag låg kvar på sjukhuset i ungefär en vecka så att de kunde hålla mig under uppsikt. Efter ett par dagar var jag uppe och gick igen, det gjorde inte ont alls - även om min kropp var lite öm. Jag kunde strosa runt lite, för att hålla mig från att bli alltför rastlös.

Paul besökte mig varje dag. Det var väldigt gulligt av honom, men på något sätt kändes det som att han oroade sig lite för mycket. Men jag kände mig också trygg att veta att han var alltid var där, ifall Christian någonsin dök upp.

Han hade slutat dyka upp i mina drömmar, men det fick mig inte att känna mig säker alls. Raka motsatsen egentligen, det gjorde mig alldeles kall och kylig inuti. Som att någonting var på väg att explodera.

En dag låg jag i sängen och väntade på att Paul skulle komma. Jag var trött och zappade genom kanalerna på den lilla TV-skärmen när han kom in med ett stort flin i ansiktet.

'' Vad är det?'' frågade jag, ivrig att få veta anledningen till hans upphetsning.

'' Gissa vad? Du får äntligen sticka härifrån!'' utropade han med ett litet skratt.

'' Wow,'' fnissade jag. '' Du verkar väldigt glad över det.''

Han rynkade pannan. '' Jag hatar att se dig i en sjukhussäng så där ...''

'' Och jag hatar att vara i en, så ska vi gå?'' Jag bytte snabbt ämne.

Hans rynkade panna förvandlades till ett leende. '' Ja.''

Jag kunde knappt tro att jag äntligen var borta från det där irriterande stället. Inte för att jag inte var tacksam att de gjorde mig hundra procent frisk, det var inte det. Det var bara att vara fast i samma rum, ligga i samma säng, äta samma konstiga mat i en vecka - det gjorde mig riktigt trött på allting där. Det enda som lös upp min dag när jag var där var när Paul eller farmor eller någon annan kom och hälsade på. Jakob hade faktiskt kommit en gång, med Emily, så det var inte bara de som var närmast mig som dök upp i mitt rum varje dag.

Paul körde mig till mitt nuvarande hem. När vi skulle kliva ur bilen, fick han bråttom ut och skyndade över till min sida för att öppna dörren. Men när han sträckte sig efter min väska så slog jag lätt till handen och gav honom en irriterad blick.

'' Förlåt, men jag vill verkligen inte "vila" längre, eller oroa mig över överansträngning. Låt mig bära min väska.''

Han nickade med ett förståelse uttryck på sitt vackra ansikte.

Jag lutade mig fram och gav honom en puss på kinden, och rodnade när hans mörka ögon mötte mina. Jag drog mig bort, försökte ignorera de eld-fyllda gnistor jag kände när mina läppar rörde vid hans kind. '' Tack.''

Han skrämde mig lite när han såg ut att ha hamnat i någon sorts trans, eftersom han stirrade ut i tomma luften i nästan en minut innan jag viftade med handen framför hans ögon.

'' Hallå?'' frågade jag. '' Någon där?''

Han blinkade ett par gånger och tittade nyfiket på mig. '' Va?''

'' Du typ ... försvann en sekund.''

'' En sekund?''

Vad var det med honom?

'' Mer en minut . Vad tänkte du på?''

Han såg mig rakt i ögonen. '' Dig.''

Han var säkerligen väldigt ärlig, och jag tror att han märkte det när jag såg antydan av en rodnad på kinderna. Jag älskade i hemlighet när han rodnade, men oftast retade jag honom lite om det. Vid de sällsynta tillfällen när det hände.

'' Aw, är lille Paulie röd i ansiktet?'' retades jag med ett massivt flin i ansiktet.

'' Hörru!'' sade han och blev ännu rödare - även om jag trodde att det var ilska den här gången. '' Kalla mig inte Paulie, och våga inte någonsin säga att jag rodnade till killarna annars kommer jag ...''

'' Vad kommer du göra?''

Han tog tag i mina axlar och drog mig hårt närmare honom, så att jag tappade min väska på marken. Hans händer lämnade mina axlar och höll mitt ansikte försiktigt mellan dem istället.

Min andedräkt fastnade halsen när hans ögon såg djupt in i mina, hela, raka, vägen in i min själ. Hans händer på mina kinder skickade pirr ända ner till tårna.

Han flyttade sig närmare med ansiktet så att hans läppar nästan snuddade mina. Precis när jag trodde att han faktiskt skulle kyssa mig, så var det någon som harklade sig.

Paul tog genast ett steg ifrån mig, och jag vände mig om, smått uppe i det blå.

Sam stod på verandan, med armarna i kors. '' Jag tror middagen är färdig.''

Jag nickade klumpigt och rodnade djupt. '' O-okej.'' Min röst var fortfarande lite skakig.

Paul lade armen runt min midja när vi promenerade in. Alla var där, och de hade alla konstiga leenden på sina ansikten när de tittade från Paul till mig och tillbaka igen.

'' Ni-ni såg?'' lyckades jag få fram.

'' Ja,'' fnissade Jared. '' Vi såg allt ...''

Jag kände hur mina kinder brände av förlägenhet. De hade sett oss?

'' Du är söt när du rodnar,'' kommenterade Embry med ett flin.

Jag kände hur Paul blev spänd bredvid mig.

'' Lägg av,'' morrade han.

Embry höll sina händer upp i kapitulation. '' Chilla, mannen. Jag bara retas.''

Jag lade min hand på hans arm, och kände att hans muskler slappnade av omedelbart. Vi satte oss vid bordet och började äta av all god mat Emily hade lagat.

Efter middagen stannade folk kvar, och gick hem ett par timmar senare. Sedan var det bara jag, Paul, Sam och Emily. Jag började känna mig lite trött. Middag med alla dessa människor kunde verkligen vara ansträngande ibland.

'' Jag tror jag ska gå och lägga mig,'' gäspade jag och gick mot trappan, med Paul inte långt efter.

'' Okej,'' sade Emily och slutade diska för att ge Paul en något sträng blick. Han måste ha förstått vad hon menade med det, eftersom han böjde huvudet lite, som i en nick, innan han gick efter mig.

'' Vad menade Emily med den där blicken?'' frågade jag honom senare, när jag hade duschat och satt på sängen i min pyjamas.

Han skrattade lite. '' Åh, hon ville bara att jag inte skulle stanna för länge.''

'' För länge?'' sade jag förvirrat. '' Vad ... Oj. Hon tror väl inte att vi skulle göra ... någonting sådant, eller?''

Paul tycktes finna mitt plötsliga tomatröda ansikte underhållande.

'' Jag tror att hon gör det, fröken Tomat,'' sade han med en busig glimt ögonen.

'' Hallå,'' sade jag irriterat,'' om jag inte kan reta dig då du inte kan retas med mig! Det är orättvist.''

'' Jag antar att det är det,'' höll han med. '' Men sedan när är jag rättvis?''

'' Sedan aldrig,'' muttrade jag.

Han skrattade sitt skällande skratt. '' Åh, Allie. Du skulle se din min.''

'' Sluta!'' sade jag och undvek ögonkontakt. '' Det här är pinsamt ...''

Han bara log och släppte ämnet. Han gav mig en snabb kram innan han ställde sig upp och gick mot dörren. '' God natt.''

''God natt, '' svarade jag med en gäspning.

När han gått suckade jag lyckligt och föll ner på rygg på sängen. Jag var väldigt glad. Jag hade Paul - jag trodde aldrig att jag skulle träffa någon som honom. Och även om jag kanske inte borde vara så glad med tanke på dödshotet ... så var jag det. Jag drog täcket över mig och blundade, vilade huvudet på kudden. Inte mycket senare hade jag somnat.

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute, och jag såg en glimt av fullmånen genom fönstret. Natten var lugn. Alltför lugn. Jag kunde inte höra ett enda ljud utanför.

Varför hade jag vaknat? Jag såg mig omkring i mörkret och såg ingenting. Kanske föreställde jag mig bara saker, men… nej. Någonting kändes konstigt ... fel. Mycket fel.

Plötsligt krossades fönstret i små, miljontals bitar. Jag skrek och täckte mina ögon så fort jag kunde, för att skydda dem från flygande glas.

En mörk figur dök upp på fönsterbrädan, uppenbarligen en han på grund av hur hans kropp var byggd - breda skuldror, lång, kort hår och stora händer.

'' Jag sade ju att jag skulle komma tillbaka,'' sade hand med en läskigt lugn röst.

Jag kände allt blod lämna mitt ansikte och mina ögon vidgades när jag kände igen hans röst. Även om jag nog borde ha vetat att det var han innan jag hörde honom prata, eftersom han var den enda som skulle förstöra mitt fönster mitt i natten och hota mig så här.

Jag skrek igen, efter Sam och Emily. Varför hörde de mig inte? Varför kom de inte?''

''Jag tog hand om dem,'' sade han till mig, som om han kunde läsa mina tankar. '' Men de kommer förmodligen vara här snart, så jag ska nog vara snabb ...''

'' Vara snabb med vad?'' frågade jag, livrädd.

Sam, Emily ... skynda er ... bad jag dem i mina tankar. Även om de inte kunde höra mig.

Han lutade sig fram över mig, så att månljuset träffade ansiktet och lös upp hans drag.

'' Jag ska ta dig med mig och gå, naturligtvis,'' sade han och gav mig en "seriöst, fattar du inte?" min.

På mindre än en millisekund, hade han gripit båda mina armar och bar mig mot fönstret. Han höll mig så hårt att jag kände hur blåmärken redan bildades på min kropp.

När han nådde fönstret och började klättra ut, skrek jag med den lilla gnutta luft jag hade kvar i mina krossade lungor.

'' PAUL!''

Ett ont flin spreds på Christians ansikte. '' Tyst gumman. Han kan inte höra dig. Ingen kan.''

De orden var det sista jag hörde, innan han klappade till mitt huvud - hårt - och allt blev svart.